Linda - Pyssel och pojkar

Pyssel och pojkar

Nästa stopp på vår resa var Ratnagiri. Stannade där mest för att det låg bra till och hade ett kul namn. De vi pratade med på tåget undrade vad vi skulle göra där, det visste vi inte riktigt. Fanns inga sevärdigheter direkt. Vi gick mest runt i stan, köpte kontorsmaterial och pysslade ihop kokböcker med recepten från matlagningskursen i Varkala. Efter ett par dagar fortsatte vår färd till Thane. Som vanligt kunde ritchachaufförerna inte hitta till vårt hotell (men det berättar de såklart inte förrän de irrat runt i stan ca 20 min). Tillslut kände vi igen oss och hittade rätt. Blev varmt välkomnade med hanskakningar och kramar (!) av personalen som var så glada att vi kommit tillbaka. Packade om för att kunna lämna väskor med allt vi inte behövde på hotellet.

Snubben som gjort masala dosa till oss varje dag under vårt senaste besök kom också ihåg oss. Stannade och pratade med honom, visade sig att han kom från Udupi och växte upp nära Malpe beach där vi varit.

Såhär verkar indierna föredra att åka tåg, hängande ut genom en öppen dörr.

Från Thane skulle vi resa vidare till Manmad. Hade tågbiljetter och allt. Men visste inte riktigt från vilken plattform tåget skulle gå. Frågade en man detta och en hop på 10 andra män samlades runt oss för att hjälpa till - som vanligt. En kille följde med oss till plattformen och väntade med oss. Han hette Raj, läste sista året på universitetet, skulle ta tåget till Kalyan och hade varit på en arbetsintervju som hade gått sådär. Väntade länge och tåget kom inte. Ett helt gäng engagerade sig och kom fram till att vi skulle gå till ett annat spår. Väntade ännu mer, en och en halv timma. Sedan gick Raj och hörde sig för och då visade det sig att vi hade missat tåget, det hade gått från ett annat spår. Han bad hemskt mycket om ursäkt och lovade att ordna det.

Han tog med oss till bokningscentralen som snart skulle stänga. Linnea vaktade väskorna och jag följde med Raj som trängde sig helt ogenerat fram i kön. Två killar längst fram i kön blev upprörda, Raj förklarade läget och pekade på mig. Jag log mitt sötaste leende. Var rädd att det skulle bli slagsmål. De pratade mer och sedan log killarna stort mot mig. Fick tillbaka hälften av pengarna för biljetten. Sedan skyndade vi tillbaka till stationen, killarna från kön följde med. De trängde sig före i ännu en kö, ännu fler blev upprörda och Raj förklarade att vi var utlänningar och att vi inte är som indier, vad nu det ska betyda. De lyckades få tag i biljetter trots den arga kön och vi gick till perrongen, alla fem. De väntade med oss. Jag tog kort på dem, den tredje killen ville inte vara med på bilden. Raj bjöd på läsk. Tåget kom. De följde med in. Vi åkte lägsta klass och det fanns inga sittplatset lediga. De fick folk att lämna plats åt oss. Sa hejdå och klev av. Kom tillbaka in på tåget. Ville ge oss sina nummer ifall det hände något. Tåget började rulla. De hoppade av i farten och vi åkte till Manmad.