Thiruvananthapuram
Här är ett par glada flickor som precis landat på Trivandrums flygplats och väntar på att få gå av planet. På flygplatsen premiär-kissade jag i en indisk hål-i-golvet-toalett och så försökte vi ännu en gång aktivera våra SIM-kort. SIM-korten vi köpt sent en kväll efter att ha hämtat ut Linneas sari-blus hos en skräddare som inte tala engelska (2 timmar senare än vad vi hade kommit överrens om) och sedan ha stått i en jättelång kö i mörkret för att få tag i ritcha som inte kör dit vi vill, men tillslut ha gått av vid en kinarestaurang som ligger nära hotellet - och dessutom nära en liten telefonaffär som kunde ordna SIM-kort. Ni vet. Men det funka inte att aktivera för att vi var i en ny stat. Ni vet.
Firade vår ankomst med att äta Thali på bananblad. Börjar vid det här laget få in tekniken på hur en äter med händerna.
En sedelbunt, en reseplan, en dagbok, en magväska och en kasse i en hotellsäng.
När det regnar så regnar det ordentligt. Riktigt ordentligt.
En dag trillade vi in på Photys, ett gigantiskt varuhus. En våning hade mat, en tyger i metervara, två hade saris, en hade andra indiska dräkter, en hade herrkläder, en med barnsaker, en med hushållsgrejer....osv. Jag köpte två churidars. Det är en dräkt bestående pösiga byxor, en lång tunika och en sjal. Att genomföra köpet var en lång process som involverade kanske 5-6 butiksanställda, 3 olika diskar och 7 stämplar.
Detta + en vattenkokare var vårt kök. När vi var trötta på restaurang åt vi koppnudlar.
Gav oss ut en dag för att ordna SIM-kort och hitta en kemtvätt som kunde tvätta våra nya kläder så att de inte skulle färga av sig. Vi frågade oss fram. Följde olika spår som tog oss från stadens ena sida till den andra, upp i ett köpcenter, genom en marknad, förbi en demonstration, till ett kontor och till ett par kemtvättar med en månads väntetid. Vi lyckades varken köpa SIM-kort eller kemtvätta. Istället hittade vi en skräddare som kunde sy upp min sariblus! Såhär oberäknelig, mysterisk och spännande är varje dag i Indien.
Själva anledningen att vi var i Trivantrum (förutom att det är Keralas huvudstad) var för att vi skulle hälsa på Linneas vänner. Här är Salila och hennes dotter Kunjata utanför deras lägenhet. Hennes man var den som tillslut fixade våra SIM-kort. Salilas granne lärde oss hur en klär på sig sari. Hon var den första av tre som fick lära oss det - tror det har satt sig nu.
Vem är detta? En skomakare såklart. De flesta skomakare har sin butik såhär. Och de flesta gör mer än att endat laga skor. Här får jag min väska lagad.
Det är sånna här indiska vimmel-vyer har en speciell plats i mitt hjärta.
Gick förbi lite brinnande sopor påväg till biografen, inga konstigheter. Vi såg en film på hindi.
Lite mer sopor. I vad som förefaller vara ett vattendrag under regnperioderna.
Från Trivandrum åkte vi tåg till byn Varkala där vi skulle spendera nästkommande två veckor. På tågstationen bodde ett gäng ursöta hundvalpar.